Vila i frid!
Jag har inte skrivit på några dagar då jag har mått väldigt dåligt, ja något jag trodde aldrig skulle hända mig eller mina nära, kära, vänner och bekanta någonsin har hänt, en vän tog livet av sig i Fredags och det har gjort så ont och jag vet inte riktigt hur man går vidare ifrån en sån här stor grej, men just nu försöker jag bara att inte tänka, för det är det jag har gjort i 2 dagar nu, tänkt, tänkt tänkt att VARFÖR?
Mikeyboy som jag kallade han för ibland var en av dom snällaste, gladaste, finaste människorna jag har lärt känna någonsin, han var en inspiration, en riktig kämpe in i det sista, men något stort måste ha hänt eftersom han tog modet till sig att ge upp.
Folk tänker och säger, vad fegt, egoistiskt och dåligt, hur kan man göra så och ja visst det kanske kommer en dag där jag kommer känna så också MEN som min kloka pappa faktiskt sa idag, det är också modigt.
För som jag skrev, han gav aldrig upp, inte vad han visade iallafall och att sedan bara göra det och våga visa svaghet är starkt tycker jag.
Jag önskar bara attt han hade gjort det på ett annat sätt, ja han var ju så älskad och VAD JAG VET hade han inte en enda fiende och ingen tyckte någonting dåligt om den här människan, utan bara goda saker, dessutom hade han en familj som han avgudade och älskade mest av allt på hela jorden, men som sagt något måste ha besvärat våran fina vän och gjorde att han inte orkade mer, ja jag tänker inte spekulera och undra mer för jag kommer inte få svar på det iallafall utan nu ska jag försöka minnas alla fina stunder, härliga minnen med Mike och tro mig det finns MÅNGA, ja haha han lärde mig alla knep som fanns när han lärde upp mig i baren på Kickis, han pushade mig alltid inom musiken, muntrade alltid upp en när man var ledsen, pratade en till rätta när man var arg, ja ni fattar, han gjorde mycket och hade ett stort vackert leende, men kunde också vara allvarlig och då var det bara att lyssna på vad han hade att säga.
Han är otroligt saknad och även om vi knappt har haft kontakt dom senaste åren efter att Kickis stängde, jag träffade honom på Kleins där han jobbade förra sommaren tror jag att det var och la jag till honom på facebook för någon månad sen, jag visste inte ens att han hade någon, jag ni förstår vad jag menar, senaste åren har vi inte haft den kontakten vi hade då, men ändå har han en speciell plats i mitt hjärta. Och det gör ONT för jag vill inte att han ska vara borta, men nu hoppas jag verkligen att han har funnit ro och att det som har besvärat honom har slutat göra det.
Det är så jävla viktigt att vi ser oss omkring, hur mår folk runt omkring mig, hur mår JAG, behöver jag berätta för folk att jag mår dåligt, mår bra, är glad, är ledsen, JAAA!
Jag är en människa som måste visa känslor, säger vad jag tycker och tänker, försöker visa kärlek för mina nära och kära
(det har många gånger visat sig vara fel enligt andra, men det skiter jag i, JAG mår bäst av det och klarar man inte av den sidan av mig, då har man inget hos mig att göra, jag är som jag är och det måste jag få vara, klarar man inte av det så tyvärr och jag gör likadant, det har tyvärr resulterat i att man inte har vissa kvar i sin vänskapskrets men då var det inte meningen och någon annan har nu förmodligen tagit den platsen)
och det är inte lätt för alla och alla är inte så, men vad som helst kan hända och folk runt omkring kommer känna sig svikna för att man inget fick veta. Trots att man kanske frågade och ville veta.
Var ärliga, öppna, visa kärlek och ta hand om dom som står dig nära!
VISA KÄRLEK!
Och Mikeyboy vila i frid nu, vi alla saknar dig!
Kommentarer
Trackback
